funderingar
Jag vet varken ut eller in angående våren. Det är så mycket tankar och känslor att jag snart blir tokig! En sammanfattning av läget...
Innan Livia kom planerade vi så smått hur och när vi båda skulle vara föräldralediga. Jag skulle vara hemma till nu i januari, sedan återvända till skolan och Robert ta över. När sommaren kommer hoppar jag in i mammarollen på heltid igen, Robert jobbar och tar över i början på september. Jag skulle vara hemma 10 mån, Robert 9 mån. Livia börjar dagis vid 1 år och 7 mån.
Nu lite olika dilemman:
1. Jag vet inte om jag kommer klara av att vara ifrån Livia. Hon är så liten ännu! Separationsångest deluxe. Jag intalar mig själv att det varit en annan sak om hon i alla fall hunnit bli 10 mån (säger jag nu ja!). Nu pluggar jag "bara", inte heltidsjobb det är frågan om. Men fortfarande heltidsstudier.
Hur är det tänkt att mamma ska klara sig utan sin snutt flera timmar per dag?!
2. För att jag ska få studiemedel måste jag klara en tenta om 15 p innan jul. Alltså en stor tenta. Missade den förra terminen då Livia såg världens ljus tre dagar efter tentan skrevs = jag låg sömnlös med regelbunda pinvärkar. Från i somras har de skärpt kraven för att få studiemedel hade Robert läst, lägligt och bra. Jag behöver alltså mina poäng. Och den tentan var det tänkt att jag skulle hinna plugga till.....när?
3. Ekonomiska biten då vi kommer tappa rätt mycket i inkomst (vi behöver inte ens nämna denna punkt om jag inte får CSN, då kan vi skratta hela vägen till banken istället...). Jag som ska agera höginkomsttagare utanför hemmet bidrar med studiemedel - wow. I samma läge vill vi spara föräldradagar, en ekvation som inte riktigt går ihop. Vi (Robert) har dessutom fortfarande motorcykeln kvar. Kanske dags att binda räntan?!
För att göra det hela ännu snurrigare finns det en liten del av mig som tror jag skulle tycka det vore skönt att vara vuxen och använda hjärnan till annat än när det är dags för nästa matning/blöjbyte några timmar per dag. Och det är trots allt ett par månader kvar, kanske hinner separationsångesten till viss del släppa? Men kanske den inte gör det? Och kanske inte alls tycker det är OK att vara borta några timmar utan lika jobbigt som det är nu?
Vi har pratat om att räkna ut om vi kan snåla på dagar så vi kan ha henne hemma tills hon är 2 år och 3 mån. Ungefär ett år var alltså. Men var tydligen inte världsbäst ålder att börja dagis på då det snart är dags att gå från småis till avdelning för större barn. En annan tanke som slog mig härom natten är att jag kollar upp studier på 25-50% (helst distans) till våren, Robert är pappaledig på säg halvtid och tar sedan hösten som planerat. Jag hinner då också plugga till tentan och skriva den. Kanske det bästa av två världar?! Synd bara att datum för anmälan till vårterminen är passerat, att man alltid ska vara så efterklok!
Tappade ni sammanhanget av alla utsvävningar? Kan säga att det gör vi också.
Nu kom Robert hem, middagsplanering väntar. Alltid farligt att börja med det såhär sent när båda är hungriga, numret till hämtpizzan finns farligt nära...
Take care!
Gör som ni tänkt från början, det lät ju super (minus den där jävla tentan alltså). Separationsångesten är värst innan man börjar jobba/plugga. Då tror man inte någon annan än en själv kan sköta om ens barn, inte ens pappan (men det vågar man inte säga högt). Sedan, när man får komma hem varje eftermiddag till en underbart glad och överlycklig unge och man själv känner att man har krafter till tusen att underhålla och roa denne. Då njuter man. Medans karln suckar i soffan och är helt slut.
Jag förstår att det är mycket att tänka på för er just nu.
jag förstår att det är svårt, jag hade nog också rätt mycket ångest inför att gå tillbaka och jobba, är ju förmodligen samma känsla med plugg. man har ju liksom vant sig vid att vara hemma, med allt vad det innebär. det är ju på sätt och vis en stressfri vardag där man är i sin lilla mamma-bebis bubbla med vagnpromenader, mat och sov och blöjbyten. å andra sidan tyckte jag att det var toppen att jobba, komma ut och som du säger, använda hjärnan i vuxet sammanhang.
alla verkar ju tycka så olika gällande det där, men frågar du mig så ville både jag och jonas dela redan från början, och båda två var faktiskt sugna på jobb när det började närma sig. ekonomiskt sett förlorade vi knappt ngt alls på alla dela heller då vi nästan tjänar lika.
vi har kvar dagar båda två, tänkte att dom kan komma till pass för att förlänga somrarna lite på, eller som en liten vintersemester längre fram. ni kommer fram till vad som känns bättre för er, coh även om det skulle bli knivigt ekonomiskt så handlar det ju om så kort tid. ni fixar det! :)
Jag sitter och har samma separationsångest nu flera månader i förväg. Vi hade också en plan, nu börjar jag tveka. Jag vet ju att T klarar att vara med barnen, men jag vill inte missa nåt av allt roligt som händer med dem. Sjukt egoistiskt, jag vet. Ännu sjukare är att jag inte vill att de ska gå på dagis, jag vill ju vara med dem och ändå är jag en sån som tror att dagis är bra för barn och egentligen vill att de ska börja där snart. Helt knäpp har jag blivit. Jag vet att jag behöver göra nåt annat, har ju varit hemma sen okt -08 och jag tror som Marie säger att man har massor av energi när man kommer hem från jobb/skola och har längtat efter barnen hela dan.
Kör som ni tänkte från början, separationsångesten kommer nog att vara lika oavsett om du börjar plugga då eller senare. Det hör nog bara till :)
Jag sitter och har samma separationsångest nu flera månader i förväg. Vi hade också en plan, nu börjar jag tveka. Jag vet ju att T klarar att vara med barnen, men jag vill inte missa nåt av allt roligt som händer med dem. Sjukt egoistiskt, jag vet. Ännu sjukare är att jag inte vill att de ska gå på dagis, jag vill ju vara med dem och ändå är jag en sån som tror att dagis är bra för barn och egentligen vill att de ska börja där snart. Helt knäpp har jag blivit. Jag vet att jag behöver göra nåt annat, har ju varit hemma sen okt -08 och jag tror som Marie säger att man har massor av energi när man kommer hem från jobb/skola och har längtat efter barnen hela dan.
Kör som ni tänkte från början, separationsångesten kommer nog att vara lika oavsett om du börjar plugga då eller senare. Det hör nog bara till :)
ja det var jag som råkade skicka 2 likadana anonyma kommentarer ovan, blev nåt knas.. suck:)
Det bästa jag har gjort är att studera samtidigt som Peter vår hemma med Tilde. Hon var8 månader då. Men jag började sommarjobba när hon vår 5. Och det gjorde ont! Ert första alternativ lät super.
Klara hälsar tack! :)
Åh, visst är det trevligt med såna här problem om hur man ska göra. Den där separationsångesten släpper nog om du börjar plugga. Men, man ska alltid göra det som känns bäst!
Jag ska tillbaka till Umeå på måndag. Ska bli skitkul samtidigt som det blir jobbigt utan Klara. Som tur är har vi skola från 8-9 till 16-17 varje dag, plus ett stadsbesök och möjligen en liten vinkväll inplanerad.
använder mig av denna blogg nu :)
Jobbiga beslut... Ska du läsa Arenakursen nu? Var ju inte många lektioner iaf. :) Kram på er
js, det löser sig alltid. det viktigaste är ju att det känns bra för båda, det är ju sjukt mysigt att vara mammaledig och när jag ser mammor med små bebisar i liggvagn gå förbi mitt jobb är det ju inte helt utan att jag längtar tillbaka ;).
jo, jag tränar på inpuls. yogan är som den alltid har varit tycker jag, inget huvudstående (tur för mig) ;)!
Ja men så kan det också gå, det är inte alltid dom små liven uppfyller mammas planering.. Som du säger det kommer fler tåg
Emilio sover egentligen bara ordentligt en gång/dag och det är nu på förmiddagen, resten av dagen tar han bara powernaps och då är det inte Livias 30-45 minuter, snarare 5-20 minuter vilket resulterar till en mindre nöjd unge :/ Han är sin egna värsta fiende men,men
Jag har också hört rykten om att ni kommer på middag idag haha. Ska försöka klura på vad som ska bjudas på bara, man är ju ingen master chef precis ;-P Men det löser sig, blir trevligt med lite besök!
Jobbigt med dessa dilemman, jag känner precis som dig att jag inte skulle vara redo att lämna Emilio ännu men samtidigt så är det nog så som övriga också skriver att det är ett steg man måste ta förr eller senare vilket förmodligen inte kommer känns lättare bara för att man väntar längre. (Oj kom dom där raderna ifrån mig, det tror jag visst det.) Men känn efter ordentligt, det är bara ni som kan avgöra vilket som blir bäst.
Vi ses då!
