krutgumman

Här kommer den, min förlossningsberättelse. Det har tagit sin lilla tid att få ner den på print. I huvudet har jag författat om den hur många gånger som helst i drygt en månads tid. Nu känner jag mig redo att låta tangenterna arbeta också. För mig är detta en del av bearbetningen lika mycket som en "vanlig" förlossningsberättelse. Därför skriver jag ner exakt vad jag kände och tänkte, inga försköningar. Den kan därför tyckas lite tyngre än många andra liknande historier. Och den är låååååång....!

Vart ska jag börja? Vi tar det från tisdagen 1/6. Slemproppen hade lossnat lite då och då i några veckors tid men denna tisdag kom nog det sista i en rejäl... Slempropp. Mensvärk på det, framåt kvällen började det göra mer ont -  välkommen förvärkar/pinvärkar! Sömnlös natt följer, samma visa natten därpå. Ungefär var 10:e-15:e minut kommer pinvärkarna, alvedon fungerar inte och sömn är inte att tänka på. Torsdagkväll får det vara nog, åker in till förlossningen och plockar med mig en sovdos. Där kan det konstatera att jag är öppen 2 cm men inte mer än så. Vi får göra CTG-kurva, allt ser bra ut. Sedan åker jag och mina tabletter hemåt. Thank God, får några timmars sömn den natten! Dagen efter är det samma visa. Pinvärkar var 10:e minut några timmar, sedan var 20:e minut några timmar, sedan var 6:e minut några timmar... Det blir alltså ingen sömn natten mellan fredag och lördag utan jag försöker lindra med varma duschar, värmedyna, alvedon osv.

Lördag far vi till Roberts föräldrar i Sunderbyn. De är borta över helgen så jag tog tillfället i akt att låna deras badkar. Där låg jag och flöt större delen av dagen. Profylaxandades. Fortfarande pinvärkar ungefär var 7:e-10:e minut. Börjar bli måttligt less vid det här laget vill jag lova. Inget snack om att en ny sömndos behövs så när det närmar sig kvällen far vi till förlossningen för att plocka hem en ny. Väl där kunde de konstatera att jag nu var öppen 3 cm (wooow, 1 cm på två dygn!), dock gillar inte sköterskan hur bebis hjärtljud går ner under värkarna. Vi får ligga kvar 30 min till, hon rådfrågar en läkare och där och då bestäms att jag får ligga kvar under natten så de kan ta nya kurvor efter några timmar. Jaha, vad hände nu!? Detta var vi inte beredda på, jag hade tänkt plocka med mig sovdosen som sist och försöka sussa i hemmiljö. Var bara för Robert att ratta hemåt, rafsa med sig BB-väskan (just in case), tandborste och lite annat småkrafs. Lämnade det hos mig som tagit plats på BB, sedan sov han hos sina föräldrar. Nära till hands.

Den natten hjälpte inte sovdosen det minsta. Fortfarande mina (förbannade) pinvärkar var 7:e-10:e minut som höll i sig ca 1 min. Under varje värk hoppade (läs klev, fortfarande höggravid) jag ner på golvet och lutade mig mot kanten på sängen. Precis som hemma var det inge skönt att vara liggande under värkarna. Däremot inte så lätt att sova under detta eviga skuttande. Mitt i natten tog det en kurva, såg bättre ut då inte hjärtljuden gick ner. Klockan släpade sig sakta framåt och när det började serveras frukost ringde jag och väckte Robert för nu ville jag minsann ha sällskap!

Efter frukost denna söndagsmorgon fick vi gå över till förlossningen. "Vad händer nu?" tänkte jag för mig själv. Jag skulle böna och be om igångsättning bestämde jag mig för (skulle ändå in på överburenhetskontroll morgonen efter), orkade inte gå omkring med pinvärkar och sömnlöshet något mer. Det räckte mer än väl att ha haft det från i tisdags! In i en förlossningssal där de undersöker mig. Hör och häpna, 5 cm öppen! Mina pinvärkar gjorde åtminstone lite nytta! 2 cm på 12 timmar, helt klart bäst hittills... Jag fick även bekräftat för mig själv att nej, det var ingen skillnad i smärta på pinvärkar och vanliga tidiga värkar. Så då vet ni det.

Här och nu får jag ett val. Om jag vill försöka sova några timmar eller om de ska ta vattnet. Jag och Robert tittar på varann och undrar vad de föreslår. Läkaren och barnmorskan tycker jag är så pass mogen down there att det kanske är lika att tuta och köra. Jag ser en chans till att äntligen, äntligen få sluta vara gravid och äntligen, äntligen få träffa lilla fröet. Så vi gör så. Vi tar hinnorna. Före det får jag hoppa i den snygga sjukhusrocken och göra bort att gå på toa. Splaaaf säger det när det sticker hål på vattnet. Nervös förväntan i magtrakten för vad som komma skall. Nu börjar det på riktigt! Om jag bara visste...


Inte längt efter börjar värkarna göra ondare och komma tätare. Vid 11-tiden kände jag att det var dags att plinga på larmknappen för nu behövdes det lustgas! Barnmorskan testade även sätta akupunkturnålar längst ner på magen eftersom det var där jag hade ondast (lite svårt för Robert att massera där, ja). Inget av det hjälpte ett skit. Jag försökte stå, sitta, ligga. Jag försökte slappna av mellan värkarna. Men det gick inte hur jag än försökte andas. Låg ändå spänd som en pinne och bara skakade när jag inte hade värkar. Kl 12:45 var jag öppen 6 cm och nu kändes att den där EDA:n (ryggmärgsbedövning) jag tänkt klara mig utan ändå var en rätt god idé. Det var det bästa beslut jag någonsin tagit tror jag. Himlen på jorden öppnade sig. Jag kunde slappna av. Jag fick orken att möta värkarna, lärde mig hur de fungerade. Började i ryggslutet, gick över till magen, arbetade sig uppåt till en topp för att sedan klinga av. Jag kunde praktisera min andning och än en gång: jag kunde slappna av! Tröttheten tog ut sin rätt så mellan varje värk somnade jag och hann till och med drömma korta sekvenser. Jag passade även på att surpla i mig lite Proviva och trycka i mig en macka. Inte det minsta hungrig men i förebyggande syfte. Går på toa mellan varven. Undrar om det är här de fäster en skalpelektrod på bebis huvud för att kunna hålla bättre koll på hjärtljuden? Kommer inte ihåg exakt när detta sker.

Kl 14 är jag öppen 7 cm. Det tycker att det går för långsamt så nu kopplas värkstimulerande dropp in. Skiftbyte och den nya barnmorskan frågar om jag verkligen behöver lustgasen då jag har EDA:n. Får lite panik eftersom det gått så pass bra sista timmen men säger att det kan stänga av gasen bara jag får behålla masken. Betryggande att ha den i handen till en början, sedan lägger jag bort den. En timme senare kollar de igen, fortfarande öppen 7 cm. Ökar på droppet.


Kl 16 är jag öppen 8 cm. Inte mer med det, jag sover dock inte längre eftersom värkarna kommer i stort sett i ett och även i form av "moder-dottervärkar", dvs just när de är på väg att klinga av kommer en ny topp, sitter ihop som en enda lång värk. Hjärtljuden på bebis är påverkade under värk, de skruvar därför upp droppet ännu mer. Jag får även en panodil eftersom jag hade feber (?). Får en urinkateter fast jag inte är kissnödig, men var kanske det ändå tydligen!

Kl 17, fortfarande öppen 8 cm. Börjar bli ansträngande men jag andas och andas och fokuserar på målet - snart får jag träffa mitt barn! Barnmorskan försöker bända ner en envis kant vid livmodermunnen under varje värk och jag önskar att hon lät bli. Kl 18 - 9½ cm. Nu börjar det bli jobbigt att resa tillbaka i tiden till den där förlossningssalen... Det är den där kanten kvar, en halv centimeter. Fokusera. En halv jävla centimeter, borde gå på en nano. Barnmorskan försöker bände ner kanten och jag förgås nästan av smärta. Men jag andas, tänker på mitt barn, varje handling är ett steg närmare mitt barn, varje värk för dig närmare mig... EDA:n har de stängt av sedan att tag tillbaka så istället får jag klara mig på lustgas. Gång på gång försöker de få ner kantjäveln (nu svär jag, men precis så jag kände. Kantjävel.), de turas om två olika barnmorskor och läkaren. Jag dör nästan av smärta men biter ihop och FOKUSERAR. Hjärtljuden fortsätter gå ner på bebis och jag börjar känna paniken. Ökar på droppet.

Kl 19. Fortfarande 9½ centimeter och den där förbannade kanten som bråkat i drygt två timmar. Jag måste hela tiden ändra ställning (Ligg på sida! Ställ dig på knä! Lägg dig på andra sidan!) och varje sidbyte innebär nya vågor av smärta. All denna smärta. Jag börjar tappa fokus, "några värkar kvar innan du kan börja krysta" hade gällt så väldigt länge nu. Motivationen att "en värk till så får jag träffa mitt barn!" flöt ihop i alla värkar utan minsta lilla värkpaus. Hjärtljuden på bebis fortsätter sjunka men nu orkar jag inte ens påpeka det längre. Vad gör det när de ändå inte lyssnar? Jag känner mig fast i ett hav av fysisk smärta och psykisk stress. Barnmorskan är oroad över den envisa kanten, hjärtljuden och min energinivå. Rådfrågar läkaren om snitt, han vill att vi ska fortsätta någon halvtimme till (något som kändes ungefär som att han sagt att vi fortsätter ett dygn till för min del). Bänder lite till på kanten i olika ställningar.

Kl 19:30 är jag äntligen öppen 10 cm. "Jaha." tänker jag. Jag hyperventilerar lustgas och måste ställa mig på knä igen för att barnet ska sjunka ner innan jag får börja krysta. De frågar om jag känner mig bajsnödig, jag skakar på huvudet. Jag har bara vanliga värkar from hell hela, hela tiden. De försöker instruera mig att trycka neråt och jag pressar för glatta livet vid varje värk. Pressar, pressar, pressar. Barnmorskan lägger sin kropp över magen vid varje värk för att pressa ut. Jag dör av smärta. Varje värk samma historia. De testar hålla handen inne i mig vid värk för att se hur livmodern jobbar. Det kan göra vad de vill med mig, allt är ändå smärta. En annan barnmorska försöker bända på magen, hon tar i med knäna istället. Läkaren försöker. Jag skriker. Ser inget slut. Hjärtljuden fortsätter gå ner men inte ens där orkar jag bry mig längre. De lyssnar inte och vill testa allt på bekostnad av mig och mitt barn. Precis så kändes det just då.

Jag får aldrig några riktiga krystvärkar. Bara vanliga värkar. Känner mig aldrig bajsnödig. Det börjar bli bråttom p.g.a. hjärtljuden och det säger att det ska plocka fram sugklockan. "Jaha." tänker jag. Jag släpper aldrig lustgasen under de här timmarna, ingen ber mig heller göra det. Jag andas in och ut hela tiden. Är det någon gång några sekunder utan värkar släpper jag den ändå inte. Sugklockan sätts på bebis huvud, väntar in värk och så drar läkaren samtidigt som ena barnmorskan pressar på magen och andra trycker mina böjda ben upp mot kroppen. Klonk låter det när klockan släpper och studsar ner på golvet. Jag trodde de fäste den igen men senare får jag veta att de istället testar med tången. Samma positioner men tång istället. Tången plockades fram kl 20:47. När inte det heller fungerar hör jag läkaren säga att nu trycker vi på knappen, klockan visar då 20:49. Jag gissar att det innebär att det äntligen blivit dags för snitt. Lättnaden går inte att beskriva. Smärtan är snart slut och de kommer rädda mitt barn. Det lossar spärrarna för sänghjulen och rullar ut mig ur rummet. Smack, min fot smäller i dörrkarmen. Varför i hela fridens namn springer de???? Är det så bråttom? Ser sköterskan som tog emot oss kvällen förut stå vid ingången till förlossningen och kolla på oss när vi svischar förbi. När någon drar ner min skjorta över ben och rumpa halvvägs genom förlossningsavdelningen konstaterar jag att det var tur att inga andra par väntade på att bli inskrivna. Hade de fått se hela härligheten. Inte för att jag kunde bry mig mindre där och då. Över en korridor, in i ett rum. Vars fan är Robert??? Han ska ju vara med, jag ska ha ett skynke över midjan så vi inte ser vad som sker. Operationslampor i taket, jag flyttas över till en annan säng, "Nu får du en spruta", får spruta i armen - godnatt.

Där slutar min förlossning. Kl 20:55 den 6:e juni plockar de ut bebis ur magen. Jag vaknar upp två timmar senare. Det första jag gör är att se på klockan på väggen mittemot. Den är runt 23-tiden. Konstaterar att jag varit borta ett par timmar. Nästa grej är att kolla ner mot magen. Sjukhusskjorta som är avklippt under brösten, under det ett tejpat snitt. Okej. Vart är mitt barn, lever mitt barn???? En sköterska kommer fram, förklarar att jag fått en flicka. Overklighetskänsla. "Sedär, jag som trodde det var en pojke!" svarar jag. Eller försöker, rösten skrovlar. Hon blöter en slags pinne med vatten så jag får fukta tungan, får inte dricka ännu. "Varför är jag hes?" frågar jag. Hade tydligen haft någon form av slang i halsen. Frågar om jag har ont, vilket jag har så får dropp med något smärtstillande. De frågar om jag vill träffa Robert och min lilla dotter. Dum fråga. De ringer till BB och Robert får komma till uppvaket. Med sig har han en vagn med en liten, påklädd bebis i. Min bebis? Overklighetskänsla. Jag får upp det lilla pyret på bröstet och hon får äta för första gången.


Jag är totalt chockad. Förstår inte alls vad som hänt. En chock som börjar släppa först en månad efteråt kan tilläggas. Ser ner på världens sötaste lilla bebis och både förstår att det är hon som legat i min mage men ändå inte. Sköterskan som varit med från det att jag vaknade upp böjer sig fram och kramar mig hejdå. Eh, jaha okej. Var väl trevligt av henne men rätt oväntat. Först efter några timmar kopplar det att det var Roberts moster! Då förstår ni i vilket skick jag var. Hon jobbar på intensiven och när hon fick höra att det var akutlarm och att det var från förlossningen hade hon ringt över dit och frågat vilka de gällde (hon visste att vi var inne). När hon fick höra att det var vi hade hon rusat över dit.


Bilderna från dessa första timmar betyder oerhört mycket för mig. Både de bilder som finns på Livia och Robert när hon var alldeles färsk (hon med röda märken på huvudet efter klockan och han med operationskläder) och bilderna från när de kom in till mig. Genom bilderna får jag i alla fall en liten tillbakablick på hur hon såg ut som alldeles nyfödd, vad som hände när jag sov. Samma när de kom in till mig, jag var så chockad och fysiskt/psykiskt slutkörd att bilderna hjälper mot overklighetskänslan. Efter ett tag får de åka tillbaka till BB och jag får ligga kvar för observation eftersom min puls är ojämn och hög. Runt 3-tiden får jag rullas över till BB och äntligen få tid att i lugn och ro studera mitt barn. Jag kan knappt röra mig för det gör så ont i snittet och övriga magen där de pressat, men de lägger Livia i min armhåla och där får hon ligga resten av natten. Sover inte en blund, ligger bara och kollar på min flicka och allt känns som en overklig dröm.


Det är först på sista tiden, säg fyra-fem veckor tillbaka, som jag börjat bearbeta förlossningen på allvar. Den kommer tillbaka till mig så fort jag har en stund över - när jag lägger mig för kvällen, efter nattmatning av Livia, när jag tar en dusch osv. Helt enkelt varje gång jag har en stund över. Och jag mår dåligt över att det gick som det gick. Det känns som att jag gick miste om förlossningen som jag sett framemot så länge. Jag känner mig bestulen. Jag fick aldrig upp en blodig naken bebis på bröstet, fick aldrig se navelsträngen eller moderkakan, aldrig höra första skriket eller möta första blicken. Vad jag sörjer att jag missade hennes första timmar i livet. Robert blev som sagt lämnad kvar i förlossningsrummet ensammen medan de sprang iväg med mig. Detta efter att ha sett hur de försökte både det ena och de andra på mig. Mer än en gång fick han lägga band på sig för att inte klappa till någon i personalen. Han såg liksom jag hur hjärtljuden gick ner och gjort så i många långa timmar. När de sedan sprang iväg med mig gick han omkring i rummet och började plocka ihop BB-väskan i någon form av chock. Efter ett tag hämtade en sköterska in honom, han fick se en liten bebis med avlångt huvud och navelsträngen kvar. Timmarna jag låg på uppvaket är ett väldigt värdefullt minne för honom, han satt själv med vår dotter och fick en chans att knyta an.

Detta är något som jag antar kommer ta sin tid att bearbeta och får lov att göra det. Både för mig och Robert. Vi står på väntelista att få komma och prata med Norea, specialistbarnmorskor som har hand om förlossningsskräck och traumatiska förlossningar. Många gånger fått höra att huvudsaken är att det gick bra. Och självklart är det viktigaste att allt gick som det skulle! Men det gör fortfarande lika ont. Svårt att förklara. Det blir som ett glapp från att jag hade magen till att jag inte hade den. Utan att få se vad som hände med den. All smärta och ångest och sedan snitt ändå. Jag är så besviken på att de väntade så länge att det blev ett katastrofsnitt istället för ett akutsnitt, att de inte heller hann förklara för oss vad som hände. Vid ett akutsnitt hade jag fortfarande varit vaken, Robert hade fått vara med. Ungefär som vid ett vanligt planerat snitt. Jag hade fått upp bebisen direkt på bröstet. Vid ett katastrofsnitt är det bråttom, bråttom. Då hinner de inte vänta de 20-30 minuter det tar för bedövningen att verka. Bara tanken på vad som kunnat hända om de väntat ytterligare några minuter får mig att må fysiskt illa.

De kan inte säga vad det berodde på att hon inte kom ut. Jag kan ha för trångt bäcken, därför ska jag röntga det. Det kan spela in att jag är förstföderska och det är rätt vanligt med värksvaghet då. Eller att jag gick över tiden, samma sak där. Att Livia låg lite uppåt med huvudet som gjorde huvudet lite större och därför kunde försvåra. Att jag bara sovit ca 8 timmar totalt de senaste 5 dygnen. Att jag gick länge med pinvärkar. Eller alltihop. Eller inget av det. Typ.

Jag är väldigt stolt över mig själv och min insats fram till de sista två timmarna. Hur jag kunde fokusera, möta värkarna, lära mig att arbeta med värkarna. Hur jag länge kunde stå ut med smärtan då de bände på kanten och magen med tanken på att jag gjorde det för mitt barn. Att jag kunde vara delaktig och ha en viss kontroll. Hade jag 110% vetat om att nästa förlossning skulle gå bättre så kanske, kanske jag kunnat tänka mig en vanlig förlossning. Fram till 9½ cm var det helt klart hanterbart. Sedan började plågan - och inte minst oron för mitt barns liv... Nej, det går jag inte igenom igen som det känns nu. På inga som helst villkor. Antingen löfte om planerat snitt innan jag blir gravid eller så räcker det med ett barn. Vi har ju trots allt fått en fantastisk dotter som är frisk och det är vi oerhört glada för!♥