krutgumman

Precis kommit från skolan, vi hade ett seminarium följt av diskussion. Om olika länders miljöansvar, hur man bör göra för att få länderna att följa de bestämmelser som finns etc etc. En förberedelse inför torsdagens heldag där bl.a. landshövdingen och en överste från Norrbottens regemente kommer och pratar om klimatförändingar, inbördes konflikter, smältande Arktis m.m. Robert tycker vi pysslar med flummiga grejer, men är ju faktiskt högaktuellt! Det misstag vi gör nu får nästa generation städa upp efter bästa förmåga.

Annars då? Jag njuter inte av min graviditet. Då var det sagt. Jag längtar efter känslan jag haft i alla år i drömmarnas land där man håller på spricka av glädje och känslan att du har ett liv som sparkar i magen. Mannen i huset misstänker att jag har en släng av grav-depp, en tillfällig hormonell obalans. Well. Mycket väl kan det stämma, eller grådasket till väder utomhus som knappast boostar hormonkurvor. Just nu är jag bitter över att inte ha någon energi (du är trött när du vaknar på morgonen, efter frukost, förmiddag, lunch... sen en powernap då ögonen inte går att hålla öppna alls innan det hela upprepas på eftermiddagen), illamående, ont i brösten så jag inte kan ligga ordentligt men lik förbenat vägrar det växa. Bara ömma. Thanks.

Jag saknar att kunna ta ett glas vin. Ett glas rött och en ostbricka. Inte äppeljuice och hushållsost. Som i fredags, när vi var hos Roberts vänner på middag. Alla började glatt skåla innan maten, fortsatte under maten och efter. När alla blev salongsberusade kände jag mig mer utanför än någonsin. Vad lär man av den läxan? Att jag får undvika fester med folk jag inte känner (brukar gå utmärkt att vara nykter i mina egna kretsar) och att Robert någon gång kan hålla mig sällskap som nykterist-javisst. Så är det.

Jag längtar tills jag får en liten mage eller får se fröet på ultraljud. Inbillar mig att en annan känsla ska infinna sig då, den där fluffiga känslan från drömmarna. När graviditeten inte bara är en transportsträcka fram till målet utan man kan njuta under tiden. Får gå omkring med en kudde innanför tröjan för att få in rätta känslan. Tss. Missförstå mig rätt, jag vet att när jag väl får pyret i mina armar kommer det utan tvekan att ha varit värt det alla gånger och mer därtill. Just nu vill jag bara att smekmånaden ska börja då illamående och trötthet försvinner och magen putar gulligt. Eller så kommer jag bli en sån som inte gillar att vara gravid men avgudar slutresultatet så väljer att gå igenom det en, två och kanske tre gånger i alla fall. Vem vet?

Såhär ser fröet ut nu, enda tillgängliga bilden. Creepy bild, alienvarning!

Nog med djupa funderingar. Fröet blev en vecka äldre i måndags (lätt att nya veckorna för oss alltid är på måndagar). Fröet är nu 13 veckor och 1 dag, alltså är vi i graviditetsvecka 14. Nytt för denna vecka är att fröet börjar bli luddig: h*n får hår på hela kroppen som skydd! Även ögonbryn. Kan även få hicka och det går att se om det är en liten pöjk eller tösabit. Jag som mamma kan få en mörk linje på magen och även förstoppning i större utsträckning. Trevligt trevligt. Dags att börja käka mer fibrer. Även om min mage hittills under graviditeten reagerat med motsatsen men man vet aldrig!

Nu ska jag sadla om inför ett stadsbesök med Pernilla och Stina. Funderar på att köpa en liten present till fröet för att muntra upp oss båda!

Take care!