krutgumman

OBS OBS OBS LÅNGT INLÄGG OBS OBS OBS


Well... Nu känner jag att det är dags att komma ut här på bloggen eftersom jag annars inte kan blogga om något annat än mat, mat och mat. Det är som så att om allt går enligt planerna kommer jag och Robert bli tre till våren, närmare bestämt 24e maj enligt våra egna uträkningar. Jag har alltså ett litet inneboende frö i magen. Lilla fröet (vi kallar det så, men inte som det stavas utan med lulemål så e:et försvinner. Fröt.) är nu 12 veckor och 2 dagar gammalt (12+2). Alltså tredje månaden ungefär. Nu ska missfallsrisken ha gått ner men oavsett så hade jag börjat skriva här. Blir tokig på att inte få lätta på trycket med alla tankar och känslor! Glädje, panik, förväntan, oro... Ja, mängder med tankar och känslor har passerat sista veckorna! För att inte nämna fysiska måendet, huuuuh. När jag skrivit "Idag har jag inte gjort så mycket, tagit det lugnt" har jag egentligen menat "Idag har jag legat i soffan och mått apröv, har jag rört mig det minsta har jag spytt tarmarna ur mig". Typ.

Så det har varit en omtumlande resa! Känslan från när mensen var en dag försenad (min är väldigt punktlig så började ana misstankar redan då), vi köpte hem test och de visade plus.... Ropade på Robert, var tvungen att dubbelkolla med honom så att det betydde det jag trodde när pluset var där och inte tvärtom. Jaa alltså, det går inte att beskriva i ord. Förvåning, panik, tokglädje - allt på en gång och mer därtill! Vi bara skrattade, visste nog inte hur vi skulle reagera. Robert den stackaren for direkt till jobbet sen, jag var i alla fall hemma och kunde (försöka) smälta i lugn och ro. Vi gjorde ett till test när Robert kom hem (var strängeligen förbjuden att testa på egen hand), samma tydliga plus. Ett par dagar senare samma visa. Fyra test kan inte ha fel - det byggdes bebis i magen!

Första pluset kom tisdagen 15/9. På lördagen for vi till våra respektive föräldrar och kläckte nyheten. Ingen ro att vänta några 12 v här inte, vi ville dela med oss av nyheten! Herregud, höll ju på spricka. Och att inte kunna säga det till mamma fram till lördag var bara det en prövning. "Hur är det med dig idag?" frågar mamma, "Ehh...Bra.". Ni fattar. Vi ville även att de skulle vara delaktiga ifall saker och ting inte gick som det skulle, för att kunna få tröst och stöd. De blev självklart glada, barnbarn är aldrig fel ;-)


Vad har jag haft för känningar hittills? Illamående (inget morgonillamående här inte, 24/7 säger jag... urk!), onormal trötthet, ont i boobsen som för övrigt vägrar växa, åååhh come on! Typ. Men illamåendet har varit helt klart värst och tydligast. Inte varit hungrig på flera veckors tid, mat har äcklat mig, fått tvinga i mig. Sedan framåt eftermiddag/kväll brukar det komma upp igen. Hittills gått ner 3 kg istället för att gått upp 3kg. Men kommer jag nog äta upp mig igen utan problem under jul, inte det minsta orolig! Tack och lov har jag knaprat åksjukemedicin som hjälpt lite, så jag i alla fall kunnat äta frukost och lunch. Det har blivit bättre nu så snart hoppas jag att jag är helt tillbaks på banan!

Två frågor som kanske kan komma... 1. Var det planerat? 2. Hur ska jag göra med skolan?

1. Nej, det var inte planerat. Men väldigt välkommet, inga andra alternativ än att behålla nämndes ens så fanns inte för någon av oss. Vi hade ju tänkt börja med bebisverkstaden på kanske ett år så var inte heeelt främmande. Dock tidigare än planerat. Hade tänkt hinna med en Thailandsresa och ett mc-kort innan. Men vad tusan. Det hinns med tids nog.

2. Jag hoppas att bebis är lite försenad så jag hinner läsa klart hela vårterminen. Exakt datum för förlossning får vi på ultraljudet kring jul, men kan ju trots det vara försenad. Planen är att jag är mammaledig under sommaren och hösten, sedan börjar jag plugga till våren och Robert blir pappaledig. Så läser kurserna de andra läser till hösten nu i vår för att ligga ikapp till nästa vår. Känns faktiskt bättre att plugga än att jobba heltid medan Robert är hemma, kan disponera min tid på ett annat sätt och får se mer av barnet. Ekonomiskt kommer det inte bli någon skillnad, pratat med försäkringskassan och pass att jag jobbade fram till att jag började plugga och jobbat ett år innan dess behåller jag samma mammapenning som om jag fortfarande jobbat. Great.

En del praktiska grejer finns det att fixa. Typ nytt, billigare boende, köpa kombi (hahaha), Robert göra klart sin skola osv osv. Men vi har ju gått om tid på oss innan fröet är färdigbakat...!

Mamma Sara. Pappa Robert. Wow. Nä, jag kan inte smälta det. Känns overkligt. Längtar tills bebis börjar sparkas så det blir lite mer for real. Har ibland frågat Robert om han tror att det verkligen bor någon i min mage, tänk om det är inbillning???? Han menar att jag inte frivillgt skulle spy och må apa med min spyfobi och det är ju sant. Att min mens inte borde hoppat tre rundor och det är ju också sant. Men längtar ändå tills magen växer, sparkarna kommer och vi får se pyret på ultraljud!