pust
[ panikklump 1 ]
Efter ett tag kom hon tillbaka, sa att det är svårt att säga vad det kan bero på men att man säkert får se på ultraljudet. Dvs om tre veckor. Eftersom min panik nu var väckt frågade jag om det inte går att känna så livmodern sitter där den ska, om man hör några hjärtljud etc? Nej, för tidigt för det. Men hon tyckte jag skulle höra av mig i slutet på veckan om hur det kändes då eller om jag började blöda. Sedan tipsade hon om att ringa en privatklinik och göra ultraljud där för att få veta, "off the record" så att säga eftersom de inte får tipsa egentligen.
[ panikklump 2 ]
Vid det här laget är både jag och Robert stressade. Tre veckor kändes plötsligt oändligt med tanke på att har pyret dött i magen kan det ligga där i flera veckor utan att man märker något. Vi sitter och googlar på kliniker i Luleå men då ringer mobilen, barnmorskan som pratat med Sunderbyn och vi har fått en jourtid om vi far nu direkt.
[ panikklump 3 ]
Packade in oss i bilen illa kvickt, frukost var bara att glömma, håret på skaft men vad tusan. Tårarna rann över allvaret, vad skulle vi göra om saker inte var som det skulle?! Robert började jobba kl 13, skulle han sjukanmäla sig redan nu eller bara säga att han hade läkarbesök och kom sent eller skulle han hinna? Vi anmälde oss på gyn och satt och väntade. Blev någon miss mellan receptionspersonal och de andra så vi fick sitta 1½ timme eftersom de som gjorde undersökningen inte fick höra att vi väntade. Men till slut fick vi komma in i ett undersökningsrum, gegga på magen och insidan av magen på storbild. Såg någonting där, men det var stilla.
[ mammapanik gånger 100 ]
Så plötsligt ser vi en liten hand som vinkar till! Strax efter hittar hon hjärtat som slår som det ska. Fröet låg lite dåligt till så gick inte att se så där jättebra. Men det enda jag behövde höra var att hjärtat slog. Och den lilla handen som vinkar. Läppen började darra för andra gången för dagen, denna gång av lättnad. Pyret låg mot ryggraden så därför inte magen putar så mycket. Låg ungefär där vi trodde tidsmässigt, svårt att se exakt utan får göra det på riktiga ultraljudet om tre veckor.
Men hur som haver: bebis ser ut som den ska för sin unga ålder, hjärtat slår och h*n vinkar och sprattlar. Lilla fröet. Mamman och pappan drog en enormt djup suck av lättnad och kan åter se framemot en mysig december! Efter detta var vi båda skakis och hungriga så vi stannade till på Max för "frukost" och nu är vi hemma. Det är tänkt att jag ska sätta mig och skriva uppsats nu (något jag borde gjort hela dagen) men känner att jag måste ta ett litet tag på mig att landa och andas.
Take care!
Ojoj så skönt att allt var ok! Jag fick gråten i halsen bara av att läsa...
Men gud! Ja jag måste bara hålla med! Kände att jag var nära att börja gråta! Åh så skönt att det var som det skulle! Kramisar
hej sara! och grattis! :) jag kikade runt på familjeliv och hittade nyheten där! gud vad roligt! känner igen både illamåendet och det där med massor av förvirrade känslor, tror det är rätt vanligt, båda delarna.
mår du bättre nu?
hihi, denna detox ;)
ja, visst är det hemskt att må illa! jag som har kräkfobin deluxe höll ju på att dö när det inte släppte i vecka tolv, inte femton, inte 20. jag mådde apilla till v 22 eller ngt sånt, och sen kom det tillbaka i typ v 25, strax efter v 30. men jag spydde bara en gång. FYFAN.
hihi, vardagslivet med barn är underbart n ä s t a n jämt. ibland är det jobbigt, mne så är det ju med allt. jag fick också en chock när vi plussade, den reaktionen mna väntade på kom som inte riktigt då, utan långt senare. jag tror det tar ett tag att ta in ngt som är så stort och förändrar ens liv så mycket. jag kände mig nog lite låg hela graviditeten när jag tänker efter, men jag är iofs extremt hormonkänslig så jag kanske reagerade på det..
guuud så mysigt att bara gravid!! jag längtar ihjäl mig tills vi planerar charlies syskon, för ett till vill jag gärna ha :)
Vad skönt att det var som det skulle!:) Kommer ihåg att jag mådde oförskämt bra där en period och var också livrädd att något inte stod rätt till!
jag vet, det är jättehemskt! jag håller fast vid att jag tycker att det är värre med illamåendet coh foglossningen än förlossningen (som jag personligen tyckte var så grymt, GRYMT häftigt att få vara med om, inte alls så hemskt som jag trodde).
jag hoppas av heeeela mitt hjärta att jag slipper må likadant nästa gång för då blir jag ju deprimerad på riktigt, fyy, minns att jag också grinade en massa och sa nejnejnej högt för mig själv när jag mådde svindåligt. tänk vad man går igenom för att få sina små, vilka superheroes vi är ;)
jaadu, bra fråga. rent biologiskt vill jag ju gärna ha nu (men inte j ;), men jag tror vi väntar två tre år iaf. fast det känns så himla länge!
Ah grattis till lill*n i magen =D Kommer så ihåg hur man hade hjärtat utanpå kroppen och hur man oroade sig att något skulle ha hänt. Så skönt sen när sparkarna sätter igång och man kan kommunicera med den lilla skiten =D
Vad skönt att allt var som det skulle!
Och himla skönt att de värsta symtomen har försvunnit. Då kan du som gott bli människa igen och kanske njuta fullt ut av graviditeten=)
Kram
men usch babe, du fick mig alldeles panikslagen och tarogd! gud sa skont att allt e som det ska! snart far jag klappa lilla maggen :))) forresten sa tror jag absolut att du kan ha din alskade piercing igen, du ska fa se ;)
