krutgumman

Idag slaskar det ute, vilket innebar att jag blev dyngsur om fossingarna när jag gick till Emelie för plugg och kaffe. Riktigt stolt, vi lyckades faktiskt prestera en del! Vi satt även och pratade om aggressioner, hur lättirriterad man är etc.

Kunde inte vara mer aktuellt än under min andra slaskupplevelse för dagen. Började jobbet kl 16, for tidigare eftersom jag tänkte skriva ut lite saker m.m. Robert promenerade till jobbet så jag hade bilen. Halvvägs inser jag att jag glömt mobilen hemma. Shit! Efter en stunds panik beslutar jag mig för att inte vända om, utan klara dagen utan att vara kontaktbar. Vi är ändå så "online" hela tiden så kan gott klara mig utan mobilen en kväll. Eh...

Framme vid jobbet skulle jag parkera, och trixar in bilen när jag plötsligt känner att ena däcket sjunker ner. What?! Jo, då har jag fastnat i en vägbrunn, ni vet en sån där med galler. Hur jag än försöker (backa mjukt, backa hårt, lägga i ettan och gasa mycket, gasa lite, gunga etc etc) så står bilen pall. På sin höjd slirar lite.

Känner stressen öka, men andas långsamt. Går ut och kollar in läget. Provar hacka lite med isskrapan, ta bort lössnö. Gör ett nytt försök, samma sak. OCH JAG HAR INTE MOBILEN SÅ JAG KAN RINGA EFTER ROBERT!!!!!!!

I upplösningstillstånd springer jag till jobbet, hämtar Robert från hans telefonpass, vi letar rätt på grus och lyckas få loss bilen.

Lärdom av detta: glöm inte mobilen, för då kör du fast!

Nu jobb!