Kiddo
Alltså. Detta med barn. Låg i sängen för att plöjja igenom min deckare, lagt mig i tid och allt. Istället började tankarna flyga iväg så då tänkte jag att det är lika att sätta sig här en sväng och ventilera.
Har diskuterat dessa barnfunderingar med de flesta men måste ventilera lite till.
Jag har kommit fram till att jag är en barnpendlare. Eller periodare, om man hellre vill. Mina jag-vill-ha-barn-nu svängningar går upp och ner. Från jul och några månader framåt var det illa, trots en nästintill 0%-ig chans till graviditet kunde jag nästan gråta när jag trots allt fick min mens. Min fysiska längtan har funnits där sedan jag var ca 15 år och har bara växt sig starkare med åren, så den nu kan vara rent av plågsam mellan varven.
Men. Nu är jag inne i en jag-är-inte-redo-period. Det skulle det komma väldigt olägligt just nu - utbildning till hösten (tack och hej supporten), eventuell utlandsresa till vintern och [framförallt] ett inplanerat motorcykelkort nästa år om allt går som jag vill.
Tar livet slut vid barn eller får det bara en ny vändning?
Skulle oavsett aldrig vara samma Sara, utan skulle vara Mamma-Sara. Som måste sätta mitt barns och på så sätt min egen säkerhet först. Glöm fallskärmshopp, exotiska resor och andra livskickar. Istället bamseklubben, lekparker och barnsnuttande. Allt har sin tid, men inte just nu. Vill hinna med alla drömmar först!
Skulle ödet vilja annorlunda och tillökning av storken knackade på dörren skulle jag utan tvekan bli överlycklig och anpassa mitt liv efter det. Hey kiddo!
Men får jag välja just nu så vill jag ha den oberoende friheten.
[ Back to bed, arbetsdag imorgon också! ]
Over and out!
Har diskuterat dessa barnfunderingar med de flesta men måste ventilera lite till.
Jag har kommit fram till att jag är en barnpendlare. Eller periodare, om man hellre vill. Mina jag-vill-ha-barn-nu svängningar går upp och ner. Från jul och några månader framåt var det illa, trots en nästintill 0%-ig chans till graviditet kunde jag nästan gråta när jag trots allt fick min mens. Min fysiska längtan har funnits där sedan jag var ca 15 år och har bara växt sig starkare med åren, så den nu kan vara rent av plågsam mellan varven.
Men. Nu är jag inne i en jag-är-inte-redo-period. Det skulle det komma väldigt olägligt just nu - utbildning till hösten (tack och hej supporten), eventuell utlandsresa till vintern och [framförallt] ett inplanerat motorcykelkort nästa år om allt går som jag vill.
Tar livet slut vid barn eller får det bara en ny vändning?
Skulle oavsett aldrig vara samma Sara, utan skulle vara Mamma-Sara. Som måste sätta mitt barns och på så sätt min egen säkerhet först. Glöm fallskärmshopp, exotiska resor och andra livskickar. Istället bamseklubben, lekparker och barnsnuttande. Allt har sin tid, men inte just nu. Vill hinna med alla drömmar först!
Skulle ödet vilja annorlunda och tillökning av storken knackade på dörren skulle jag utan tvekan bli överlycklig och anpassa mitt liv efter det. Hey kiddo!
Men får jag välja just nu så vill jag ha den oberoende friheten.
[ Back to bed, arbetsdag imorgon också! ]
Over and out!
Kommentarer
Trackback
