nattuggla
Numera kallas det nattuggleri att vara vaken vid 23-tiden. För inte så länge sedan, till och med som preggo, brukade jag slå igen mina blå runt midnatt. Numera rullar sömntåget betydligt tidigare. Men här hemma styr inte jag eller Robert längre, utan en bestämd liten dam som heter Livia. Ibland sover vi för natten före 22, ibland vid 01. Sedan har vi såklart nätterna när första sömnen kommer efter klockan 8 på morgonen. Nu ligger hon och sover (äntligen efter en hel dag med magont och övertrötthet där hon bara slumrat korta stunder) men bör bli hungrig när som helst. Eller så sover hon någon timme till. Välkommen till verkligheten.
Välkommen till verkligheten: köksbord à la småbarnsförälder
Midsommar firade vi i stugan med min familj. Det bjöds på grillat och gott var det! Jag och Robert åt i skift eftersom lillan också var hungrig och inledde en amningssession precis när maten var färdiggrillad och inburen. Välkommen till verkligheten. Ett tips på grillen i sommar är halloumi som penslas med olivolja, kryddas med oregano och sedan rullas in i en skiva bacon. Mmm-mm-mmm!
Vackerbarnet ligger och ska sövas i sängen
Annars då? Det går framåt. Hon går upp i vikt som hon ska (vägde 4145 g sist hos BVC) och vi kommer alltmer in i våra nya roller. Nu har Robert precis gått på semester vilket känns fantastiskt skönt. Underlättar att vara två! Vi brottas fortfarande med Livias magont och min amning, Jag dör lite inombords när hon har ont i magen i så långa perioder, inte kan sova och det inte finns något vi kan göra för att underlätta. Både jag och Robert har så smått nedräkning tills hon är runt tre månader och magen förhoppningsvis stabiliseras. Allt under det är en bonus. Amningen - well. Nu vet jag vad mjölkstockning är. Ett av såren började vara igen och då drog jag ner på amning/pumpning av det bröstet. Inte så smart med facit i hand, nej. Jag ger det en månad. Sedan får det vara bra om det inte vänder. Jag orkar inte. Jag mår för dåligt av det.
Mammas hjärterbarn slumrar efter period med magont
Åh just ja. Vi flyttar nästa vecka. Apropå sådär. I stort sett ingenting är packat pch städning är ett kapitel i sig. Välkommen till verkligheten. Men tur att vi har familj som ställer upp! Behöver knappast tilläggas att jag kommer njuuuuta när vi är färdigflyttade och sitter på vår nya balkong! Måste införskaffas grill illa kvickt för här ska grillas...!
Funderar på livets stora frågor
Nu har Livias uppvakningsfas börjat (den är lång). Ska förbereda allt annat så vi är redo att stupa i säng efter kvällsmålet!
Take care!
Välkommen till verkligheten: köksbord à la småbarnsförälder
Midsommar firade vi i stugan med min familj. Det bjöds på grillat och gott var det! Jag och Robert åt i skift eftersom lillan också var hungrig och inledde en amningssession precis när maten var färdiggrillad och inburen. Välkommen till verkligheten. Ett tips på grillen i sommar är halloumi som penslas med olivolja, kryddas med oregano och sedan rullas in i en skiva bacon. Mmm-mm-mmm!
Vackerbarnet ligger och ska sövas i sängen
Annars då? Det går framåt. Hon går upp i vikt som hon ska (vägde 4145 g sist hos BVC) och vi kommer alltmer in i våra nya roller. Nu har Robert precis gått på semester vilket känns fantastiskt skönt. Underlättar att vara två! Vi brottas fortfarande med Livias magont och min amning, Jag dör lite inombords när hon har ont i magen i så långa perioder, inte kan sova och det inte finns något vi kan göra för att underlätta. Både jag och Robert har så smått nedräkning tills hon är runt tre månader och magen förhoppningsvis stabiliseras. Allt under det är en bonus. Amningen - well. Nu vet jag vad mjölkstockning är. Ett av såren började vara igen och då drog jag ner på amning/pumpning av det bröstet. Inte så smart med facit i hand, nej. Jag ger det en månad. Sedan får det vara bra om det inte vänder. Jag orkar inte. Jag mår för dåligt av det.
Mammas hjärterbarn slumrar efter period med magont
Åh just ja. Vi flyttar nästa vecka. Apropå sådär. I stort sett ingenting är packat pch städning är ett kapitel i sig. Välkommen till verkligheten. Men tur att vi har familj som ställer upp! Behöver knappast tilläggas att jag kommer njuuuuta när vi är färdigflyttade och sitter på vår nya balkong! Måste införskaffas grill illa kvickt för här ska grillas...!
Funderar på livets stora frågor
Nu har Livias uppvakningsfas börjat (den är lång). Ska förbereda allt annat så vi är redo att stupa i säng efter kvällsmålet!
Take care!
välkommen till verkligheten
Jag skäms nästan för hur dålig uppdatering det bjuds på här på krutgummans krypin. Dagarna går och jag tänker "Nu minsann ska jag ta mig datortid i eftermiddag!" men hipsvips kommer en bajsblöja, en kramsjuk bebis, en missnöjd bebis eller ett däckande framför fotbollen i soffan i vägen. Nu sitter jag äntligen här, ligger än en gång ett år efter i allt vad internetande heter och har en miljon nya inlägg att läsa på bloglovin.
Mammas älskling
Idag är första dagen jag och Livia är själva utan pappa (ironiskt att det är först nu det finns datortid). Det har gått bra, även om det märks att vi inte är två. Min sköna morgondusch blev en snabbsköljning över tvättstället med linnet uppknölat vid halsen. Skötbordet huserar för tillfället på köksbordet så jag ska slippa böja mig, jag käkade både frukost och lunch inträngd bredvid Livias toalett. Kom ihåg var du lägger ner frukostmackan. Skölja flaskor, pump, uppsamlare etc blev ett helt annat projekt utan Robert då det nu samtidigt ska rapas och bytas och kramas. Oh my. Men vi har klarat det, köket ser ut som en bomb men det är smällar man får ta.
I övrigt flyter allting på. Lillan fäster blicken bra och har börjat följa rörelser. När hon sover på nätterna sover hon bra, äter var 4:e-6:e timme. Hon har dock riktiga vaknätter mellan varven, då är det 10-12 timmars gnäll och skrik i ett som gäller. Utan minsta sömnpaus. Hönsmamman tänker att det kan på intet sätt vara bra för barnet att vara vaken så länge, men som svar på det sa barnmorskan: "Hon hade inte orkat skrika om hon varit för slut". True. Vi kör med windi, minifom, semperdroppar och magmassage och hoppas magen stabiliserar sig. Har även fått låna en bärsjal av Linnea för att se vad Livia tycker om det. Vore onekligen skönt att ha händerna fria medan Livia ändå får närhet och magmassage! Ska prova jag också så fort det inte skaver i såret.
Sjalpappa
Livia har en läskig förmåga att lyckas vakna så fort mammsen och pappsen ska äta. Inte när maten förbereds, utan när den ligger på tallriken. Då det är utan återvändo att skjuta fram måltiden för den är redan uppvärmd. Precis då, bland de första tuggorna, är det dags att vakna. Klart hon också vill äta med oss! Brukar bli som så att antingen mamma eller pappa får nöja sig med kall mat.
Mys hos stolt moffa
Mamman då? Jodå, förutom konstant huvudvärk som troligen är resultatet av sömnbrist så börjar jag komma igen. Snittet ömmar fortfarande, lite rött och svullet så måste hålla koll på tempen så det inte vankas infektion. Men tycker det blivit bättre sen igår. Gravidkilona är borta, plus ytterligare två kilo. Vilket i och för sig inte är något att skryta om eftersom jag gick upp så pass lite. Däremot räcker det nu, inga mer kilo bort tack. Ser framför mig hur varenda tillstymmelse till muskel rinner av mig.
Amningen är fortfarande ett projekt. Största delen av energitjuvandet ligger i mitt velande. Men är en process där jag vill känna att jag fattat rätt beslut i slutändan. Ena stunden biter jag mig i tungan för att inte skrika för att det gör så ont och tänker att amning NO WAY. Nästa ser jag på Livia som ligger tryggt i matkoma hopkrupen i famnen och tänker att amning is the shit. När sängen för hundrade gången blir nermjölkad trots förebyggande åtgärder känns inte amning så hett. Ungefär lika hett som det känns när jag halvsovande står och diskar en nappflaska mitt i natten. En sak är säker, när det väl löst sig på ett eller annat sätt kommer det bli en otrolig lättnad!
Denna otroliga matkoma! Sittande rapning innan vi kör axelvarianten
Vet ni vad? Jag har till och med hunnit koka mig en kopp kaffe! Gud vilken lyx. Kaffe framför datorn, precis som det ska vara. Lillhjärtat snusar nöjt i babysittern här bredvid. Väldigt skönt att hon fann sig att ligga där ett tag. En annan lyx jag ska unna mig idag är en kvarterspromenad på egen hand för att få lite syre. Tänkte gå ut med Livia tidigare idag men såg att hissen fortfarande är trasig. Så då får det bli när pappan jobbat sig färdigt för dagen och utan barnvagn!
Dags att göra internet!
Take care!
Mammas älskling
Idag är första dagen jag och Livia är själva utan pappa (ironiskt att det är först nu det finns datortid). Det har gått bra, även om det märks att vi inte är två. Min sköna morgondusch blev en snabbsköljning över tvättstället med linnet uppknölat vid halsen. Skötbordet huserar för tillfället på köksbordet så jag ska slippa böja mig, jag käkade både frukost och lunch inträngd bredvid Livias toalett. Kom ihåg var du lägger ner frukostmackan. Skölja flaskor, pump, uppsamlare etc blev ett helt annat projekt utan Robert då det nu samtidigt ska rapas och bytas och kramas. Oh my. Men vi har klarat det, köket ser ut som en bomb men det är smällar man får ta.
I övrigt flyter allting på. Lillan fäster blicken bra och har börjat följa rörelser. När hon sover på nätterna sover hon bra, äter var 4:e-6:e timme. Hon har dock riktiga vaknätter mellan varven, då är det 10-12 timmars gnäll och skrik i ett som gäller. Utan minsta sömnpaus. Hönsmamman tänker att det kan på intet sätt vara bra för barnet att vara vaken så länge, men som svar på det sa barnmorskan: "Hon hade inte orkat skrika om hon varit för slut". True. Vi kör med windi, minifom, semperdroppar och magmassage och hoppas magen stabiliserar sig. Har även fått låna en bärsjal av Linnea för att se vad Livia tycker om det. Vore onekligen skönt att ha händerna fria medan Livia ändå får närhet och magmassage! Ska prova jag också så fort det inte skaver i såret.
Sjalpappa
Livia har en läskig förmåga att lyckas vakna så fort mammsen och pappsen ska äta. Inte när maten förbereds, utan när den ligger på tallriken. Då det är utan återvändo att skjuta fram måltiden för den är redan uppvärmd. Precis då, bland de första tuggorna, är det dags att vakna. Klart hon också vill äta med oss! Brukar bli som så att antingen mamma eller pappa får nöja sig med kall mat.
Mys hos stolt moffa
Mamman då? Jodå, förutom konstant huvudvärk som troligen är resultatet av sömnbrist så börjar jag komma igen. Snittet ömmar fortfarande, lite rött och svullet så måste hålla koll på tempen så det inte vankas infektion. Men tycker det blivit bättre sen igår. Gravidkilona är borta, plus ytterligare två kilo. Vilket i och för sig inte är något att skryta om eftersom jag gick upp så pass lite. Däremot räcker det nu, inga mer kilo bort tack. Ser framför mig hur varenda tillstymmelse till muskel rinner av mig.
Amningen är fortfarande ett projekt. Största delen av energitjuvandet ligger i mitt velande. Men är en process där jag vill känna att jag fattat rätt beslut i slutändan. Ena stunden biter jag mig i tungan för att inte skrika för att det gör så ont och tänker att amning NO WAY. Nästa ser jag på Livia som ligger tryggt i matkoma hopkrupen i famnen och tänker att amning is the shit. När sängen för hundrade gången blir nermjölkad trots förebyggande åtgärder känns inte amning så hett. Ungefär lika hett som det känns när jag halvsovande står och diskar en nappflaska mitt i natten. En sak är säker, när det väl löst sig på ett eller annat sätt kommer det bli en otrolig lättnad!
Denna otroliga matkoma! Sittande rapning innan vi kör axelvarianten
Vet ni vad? Jag har till och med hunnit koka mig en kopp kaffe! Gud vilken lyx. Kaffe framför datorn, precis som det ska vara. Lillhjärtat snusar nöjt i babysittern här bredvid. Väldigt skönt att hon fann sig att ligga där ett tag. En annan lyx jag ska unna mig idag är en kvarterspromenad på egen hand för att få lite syre. Tänkte gå ut med Livia tidigare idag men såg att hissen fortfarande är trasig. Så då får det bli när pappan jobbat sig färdigt för dagen och utan barnvagn!
Dags att göra internet!
Take care!
livstecken
Tack så jättemycket för alla fina gratulationer i förra och förrförra inlägget! ♥
Har haft en välbehövlig paus från livet utanför bebisbubblan. Så mycket nytt att smälta, nya rutiner att hitta, hormoner som lever loppan och mitt i allt detta fullt ansvar för ett nytt litet liv. Knappt pratat med någon utanför familjen utan bara landat i tillvaron.
Snittet gör fortfarande ont men betydligt bättre, mest när jag reser mig/lägger mig eller böjer mig. Avvaktar fortfarande med att lyfta lillan, trots att det kliar i fingrarna. Kämpar på med amning, gör ont som stryk i bröstvårtorna. Spyr bebisen upp små klumpar med blod är det koagulerat blod från mammas bröstvårtor. Nu vet ni det. Fick jag också lära mig efter att ha slängt mig (eller slängt Robert rättare sagt) på telefonen i panik och ringt till BB. Jag gråter för att det gör ont, och när jag inte gör det gråter jag för att jag inte kanske inte kommer klara av att amma och känner mig som tidernas sämsta mamma som förvägrar mitt barn den ultimata maten och närheten som amning ger på bekostnad av såriga bröst. Testat amningsnappar av olika märken och storlekar men fungerar tyvärr inte. Nu pumpar jag ur tills brösten läkt och ska då göra ett nytt försök. Det ironiska i sammanhanget är att jag inte ens visste om jag ville amma innan Livia fanns! Vad lätt beslut det varit om läget fortfarande varit detsamma.
Matstund (även om fotografen var roligare)
Vi har avverkat första barnvagnspromenaden. Det gick bra, pappan var en riktig hönspappa som helst av allt ville vända hemåt efter 5 meter. Jag kände lugnet, föreslog en lunch ute. Fick bli en kompromiss - jag fick min lunch ute och den intogs på Smaka så Robert kunde känna att vi var nära hem. Vi har även testat första hemmabadet, något som Livia tyckte var väldigt överskattat. Nästa gång ska vi nog testa när hon är nyäten. Vi lär oss.
Första barnvagnspromenaden måste såklart förevigas!
Kan inte säga nog hur glad jag är över att vi gjorde matlådor och frös in, samt fick en matpåse av mamma när vi kom hem från BB. Tiden finns inte till sådant. Istället varvas det blöjbyten med matningar med vaggningar av bebis med magont (vad det skär i mammahjärtat när hon har ont och det inte finns något att göra!) och vips - är dagen slut. Några sömnförsök däremellan är inte att förglömma.
Är man rockbaby så är man!
Ska ta tag i att börja plöja igenom bloggar, har närmare en miljon nya inlägg att läsa på bloglovin (kjändes det som när jag loggade in).
....Eller så inte, för nu vaknade det lilla livet!
Take care!
Har haft en välbehövlig paus från livet utanför bebisbubblan. Så mycket nytt att smälta, nya rutiner att hitta, hormoner som lever loppan och mitt i allt detta fullt ansvar för ett nytt litet liv. Knappt pratat med någon utanför familjen utan bara landat i tillvaron.
Snittet gör fortfarande ont men betydligt bättre, mest när jag reser mig/lägger mig eller böjer mig. Avvaktar fortfarande med att lyfta lillan, trots att det kliar i fingrarna. Kämpar på med amning, gör ont som stryk i bröstvårtorna. Spyr bebisen upp små klumpar med blod är det koagulerat blod från mammas bröstvårtor. Nu vet ni det. Fick jag också lära mig efter att ha slängt mig (eller slängt Robert rättare sagt) på telefonen i panik och ringt till BB. Jag gråter för att det gör ont, och när jag inte gör det gråter jag för att jag inte kanske inte kommer klara av att amma och känner mig som tidernas sämsta mamma som förvägrar mitt barn den ultimata maten och närheten som amning ger på bekostnad av såriga bröst. Testat amningsnappar av olika märken och storlekar men fungerar tyvärr inte. Nu pumpar jag ur tills brösten läkt och ska då göra ett nytt försök. Det ironiska i sammanhanget är att jag inte ens visste om jag ville amma innan Livia fanns! Vad lätt beslut det varit om läget fortfarande varit detsamma.
Matstund (även om fotografen var roligare)
Vi har avverkat första barnvagnspromenaden. Det gick bra, pappan var en riktig hönspappa som helst av allt ville vända hemåt efter 5 meter. Jag kände lugnet, föreslog en lunch ute. Fick bli en kompromiss - jag fick min lunch ute och den intogs på Smaka så Robert kunde känna att vi var nära hem. Vi har även testat första hemmabadet, något som Livia tyckte var väldigt överskattat. Nästa gång ska vi nog testa när hon är nyäten. Vi lär oss.
Första barnvagnspromenaden måste såklart förevigas!
Kan inte säga nog hur glad jag är över att vi gjorde matlådor och frös in, samt fick en matpåse av mamma när vi kom hem från BB. Tiden finns inte till sådant. Istället varvas det blöjbyten med matningar med vaggningar av bebis med magont (vad det skär i mammahjärtat när hon har ont och det inte finns något att göra!) och vips - är dagen slut. Några sömnförsök däremellan är inte att förglömma.
Är man rockbaby så är man!
Ska ta tag i att börja plöja igenom bloggar, har närmare en miljon nya inlägg att läsa på bloglovin (kjändes det som när jag loggade in).
....Eller så inte, för nu vaknade det lilla livet!
Take care!
Nu är hon här!
Snyggaste Livia!♥
Igår klockan 20.55 kom världens underbaraste flicka till världen. 52 cm mätte hon och vägde 3695 g. Blev en tuff dag från att de stack hål på hinnorna vid 10 på söndagen (var då öppen 5 cm efter att ha gått med värkar var 7-10e minut ett och ett halvt dygn) tills hon kikade ut. Det hela slutade med katastrofsnitt eftersom det inte gick att krysta ut henne. De provade både sugklocka och tång, samtidigt som en barnmorska låg på magen (ser misshandlad ut nu). Jag var helt slut, överdoserade lustgas däremellan och skrek. Typ. Sedan sprang personalen iväg med mig för sövning och snitt och Robert blev ensam kvar, panikslagen. Får berätta mer detaljerat i kommande förlossningsberättelse. En del att bearbeta för oss båda men det kommer, nu njuter vi av vår dotter och lär känna den nya lilla människan.
Första bilden på Livia, jag låg här på uppvaket
Nu landar vi i tillvaron och jag längtar till kroppen blir rörligare efter snittet. Men äntligen fick vi träffa vår underbara dotter, 14 dagar över BF!♥ Och det blev en flicka - så mycket för kvinnlig intuition!
Pappan med hårig minibebis
Nu tryter orken, lillan har sovit sedan kl 18 så lär när som helst vakna och vilja snutta. Inte mig emot, hade helst haft henne bredvid mig hela tiden. Kan inte sluta titta på henne - jag är kär!
Sovande Livia
BF+13
Okej mina vänner. Nu är det inget glatt inlägg det bjuds på här för just nu är jag rätt så bitter. De kära pinvärkarna/förvärkarna som jag njutit av att slippa tack vare bricanylen (antar att det är den) kom tillbaka regelbundenhet igår vid middagstid. Sedan dess hållt i sig regelbundet oregelbundet. Började på var 15:e minut, gick sedan över på var 10:e minut och efter ytterligare några timmar nere på var 6:e minut. Här någonstans började jag bli lite smått hoppfull, kanske de gjorde nytta denna gång?! Men icket, efter ytterligare några timmar tillbaka på var 10:e för att nu sitta med var 15:e. Alla håller i sig dryga minuten.
Alvedon hjälper fortfarande inte ett skit, värmedyna my ass. Ligga ner är ingen hit, halvligga fungerar bra samt sittande och stående. Fått träna som en tok på andning om inte annat. Fan vad less jag är på att ha ont. I onödan. Har svårt att hitta motivationen, tankar som "Varje värk leder mig närmare mitt barn, ännu en värk borta!" fungerar inte riktigt. Blir mer "Ännu en värk innan de riktiga värkarna, wow!". Varit såhär sedan tisdagkväll nu, blir inte direkt lindrigare. Förhoppningsvis blir nästa steg the real deal istället för ytterligare meningslöst värkarbete.
Som ni kanske gissat så blev resultatet ännu en sömnlös natt. Knappast något som boostar humöret. Jag lär hänga på ringklockan till förlossningen ikväll och begära ny sovdos. Känns så hemskt att ta, tänk om det påverkar barnet på något sätt??? Åh.. Vet inte vad jag ska göra... Härda ut och hoppas att jag klarar förlossningen utan sömn...? En sak är säker. Har det inte startat av sig själv till på måndag kommer jag gråta, hota, böna och be för att få en igångsättning.
Det här var inte vidare upplyftande läsning va? Hoppas hoppas jag får min värkpaus på några timmar som brukar komma på dagen... Behöver både vara smärtfri och få en chans till sömn!
Take care!
Alvedon hjälper fortfarande inte ett skit, värmedyna my ass. Ligga ner är ingen hit, halvligga fungerar bra samt sittande och stående. Fått träna som en tok på andning om inte annat. Fan vad less jag är på att ha ont. I onödan. Har svårt att hitta motivationen, tankar som "Varje värk leder mig närmare mitt barn, ännu en värk borta!" fungerar inte riktigt. Blir mer "Ännu en värk innan de riktiga värkarna, wow!". Varit såhär sedan tisdagkväll nu, blir inte direkt lindrigare. Förhoppningsvis blir nästa steg the real deal istället för ytterligare meningslöst värkarbete.
Som ni kanske gissat så blev resultatet ännu en sömnlös natt. Knappast något som boostar humöret. Jag lär hänga på ringklockan till förlossningen ikväll och begära ny sovdos. Känns så hemskt att ta, tänk om det påverkar barnet på något sätt??? Åh.. Vet inte vad jag ska göra... Härda ut och hoppas att jag klarar förlossningen utan sömn...? En sak är säker. Har det inte startat av sig själv till på måndag kommer jag gråta, hota, böna och be för att få en igångsättning.
Det här var inte vidare upplyftande läsning va? Hoppas hoppas jag får min värkpaus på några timmar som brukar komma på dagen... Behöver både vara smärtfri och få en chans till sömn!
Take care!
BF+12
Tänk att det kan kännas så skönt att få ha sovit i 6 h. Hade jag inte hunnit bli bortskämd med nattfika efter mina två vaknätter och därför var riktigt, riktigt vrålhungrig vid frukosttid hade jag nog kunnat sova ett par timmar till. Ska försöka vila frukost också, tänkte bara uppdatera först innan folk drar förhastade slutsatser om en Sara på BB.
Bebis har det helt för bra i magen. Vill minsann inte ut! Var i valet och kvalet igårkväll om jag skulle hämta en sovdos eller inte, eftersom det än en gång lugnat ner sig efter att ha varit regelbundet men hittills alltid kommit tillbaka efter några timmars paus (vilket det också gjorde). Ringde och pratade med förlossningen som tyckte jag skulle komma in i alla fall, bättre att gardera sig i förväg med sömn. Visst är det så! Gjorde en undersökning där det kunde konstateras att det inte hänt ett dugg, öppen 2 cm och det kan jag lika gärna ha gått och varit i flera veckors tid. Nu har jag om inte annat ett riktvärde så vid framtida undersökningar vet jag om det hänt något eller inte.
Kan inte komma ifrån känslan av att vara hypokondriker när jag ligger där utan sammandragningar och bara 2 cm öppen. Robert försöker peppa mig med att vi redan per telefon sagt att det avstannat och kört med öppna kort. Men ändå. Ska försöka glömma den tanken eftersom det kan behövas fler sovdoser om förvärkar/pinvärkar fortsätter med fler sömnlösa nätter som resultat. Bara att höra av sig om det är så, känns ändå bra. Hade lite småblödningar igår, även det ett tecken på något kanske händer. Om inte annat så har jag måndagen som nytt riktmärke då det väntar överburenhetskontroll. Kommer säkert se optimalt ut för att gå ytterligare en vecka över tiden, men då får vi mötas halvvägs. Faktiskt.
Förresten, i hissen på väg ner från förlossningen åkte vi tillsammans med en sköterska, en pappa och en alldeles nyfödd minibebis. Pappan stod i "operationskläder" och höll bebisen i famnen, inte ögon för något annat. Fortfarande kletig i håret. Bebisen alltså, inte pappan. Jag och Robert tittade längtansfullt på bebisen, sedan på varandra, sedan på bebis igen. Tänk, snart är det vi som står där med ett nytt liv! Så snart att jag inte kan förstå det fast jag är mitt uppe i karusellen. Våran bebis! ♥
Uppdaterar mer i helgen. Skulle något hända försöker jag slänga in ett inlägg här före vi åker.
Take care!
Bebis har det helt för bra i magen. Vill minsann inte ut! Var i valet och kvalet igårkväll om jag skulle hämta en sovdos eller inte, eftersom det än en gång lugnat ner sig efter att ha varit regelbundet men hittills alltid kommit tillbaka efter några timmars paus (vilket det också gjorde). Ringde och pratade med förlossningen som tyckte jag skulle komma in i alla fall, bättre att gardera sig i förväg med sömn. Visst är det så! Gjorde en undersökning där det kunde konstateras att det inte hänt ett dugg, öppen 2 cm och det kan jag lika gärna ha gått och varit i flera veckors tid. Nu har jag om inte annat ett riktvärde så vid framtida undersökningar vet jag om det hänt något eller inte.
Kan inte komma ifrån känslan av att vara hypokondriker när jag ligger där utan sammandragningar och bara 2 cm öppen. Robert försöker peppa mig med att vi redan per telefon sagt att det avstannat och kört med öppna kort. Men ändå. Ska försöka glömma den tanken eftersom det kan behövas fler sovdoser om förvärkar/pinvärkar fortsätter med fler sömnlösa nätter som resultat. Bara att höra av sig om det är så, känns ändå bra. Hade lite småblödningar igår, även det ett tecken på något kanske händer. Om inte annat så har jag måndagen som nytt riktmärke då det väntar överburenhetskontroll. Kommer säkert se optimalt ut för att gå ytterligare en vecka över tiden, men då får vi mötas halvvägs. Faktiskt.
Förresten, i hissen på väg ner från förlossningen åkte vi tillsammans med en sköterska, en pappa och en alldeles nyfödd minibebis. Pappan stod i "operationskläder" och höll bebisen i famnen, inte ögon för något annat. Fortfarande kletig i håret. Bebisen alltså, inte pappan. Jag och Robert tittade längtansfullt på bebisen, sedan på varandra, sedan på bebis igen. Tänk, snart är det vi som står där med ett nytt liv! Så snart att jag inte kan förstå det fast jag är mitt uppe i karusellen. Våran bebis! ♥
Uppdaterar mer i helgen. Skulle något hända försöker jag slänga in ett inlägg här före vi åker.
Take care!
sömnlös i Luleå
BF+11
Jag börjar förstå det här med att det är bra att ladda med vila inför förlossningen. En riktigt god idé till och med! Som ni förstår är jag inte inne och föder barn. Istället sitter jag här och halvsover. Igår vid 17-tiden kom förvärkarna tillbaka och hållt i sig sedan dess, var 10:e-15:e minut sådär. Den nya sortens förvärkar som jag hädanefter kallar dem. Därav rubriken sömnlös i Luleå (låter nästan som en romantisk hollywood film). Om man bortser från tröttheten är det nästan lite småmysigt sådär att vara vaken nattetid- sitta och nattfika med bara den speciella natttystnaden omkring sig.
En grej jag funderat på under mina vaktimmar är följande:
Om detta är förvärkar, inte mensvärksmolvärk som tidigare då utan den här nya sortens förvärkar - hur fan är det tänkt att jag ska klara "riktiga" värkar?! Eftersom det ska det märkas stooooor skillnad på förvärkar och riktiga, du veeeet när det är riktiga. Tydligen inte. Kanske än en gång får utöva soffgympa för att vända bebis (fel denna gång) och få ett snitt!
Magen i tisdags, v 41+1
Ringde och pratade med förlossningen nu på morgonkvisten. Bara för att kolla läget sådär. Sa att jag gärna kom förbi ikväll och plockade hem en sovdos om jag inte får sova nu under dagen. Det tyckte hon var en bra idé, antingen ta med en sovdos hem eller sova där. Kan de på samma gång kolla om något verkar vara på G. Nu hoppas jag såklart att det i första hand kommer igång på allvar eller nästbäst blir en paus på några timmar så jag får sova och inte behöver åka in. Slippa ta en sovdos, gillar inte sånt där. I natt har jag vid två tillfällen provat ta alvedon (hjälpte tyvärr inte mot värkar men tog i alla fall bort huvudvärk!), något som inte hör till vanligheterna. Nästan sensationellt. Från det till sovdos känns... dramatiskt.
Nu vet ni det. Hade jag skrivit detta inlägg några timmar tidigare hade det varit betydligt bittrare. Efter att ha pratat med förlossningen känns det lite bättre, har som en utväg till sömn där. Känns tryggt på något vis.
Om jag skulle kolla vad tv-soffan har att erbjuda...
Take care!
Jag börjar förstå det här med att det är bra att ladda med vila inför förlossningen. En riktigt god idé till och med! Som ni förstår är jag inte inne och föder barn. Istället sitter jag här och halvsover. Igår vid 17-tiden kom förvärkarna tillbaka och hållt i sig sedan dess, var 10:e-15:e minut sådär. Den nya sortens förvärkar som jag hädanefter kallar dem. Därav rubriken sömnlös i Luleå (låter nästan som en romantisk hollywood film). Om man bortser från tröttheten är det nästan lite småmysigt sådär att vara vaken nattetid- sitta och nattfika med bara den speciella natttystnaden omkring sig.
En grej jag funderat på under mina vaktimmar är följande:
Om detta är förvärkar, inte mensvärksmolvärk som tidigare då utan den här nya sortens förvärkar - hur fan är det tänkt att jag ska klara "riktiga" värkar?! Eftersom det ska det märkas stooooor skillnad på förvärkar och riktiga, du veeeet när det är riktiga. Tydligen inte. Kanske än en gång får utöva soffgympa för att vända bebis (fel denna gång) och få ett snitt!
Magen i tisdags, v 41+1
Ringde och pratade med förlossningen nu på morgonkvisten. Bara för att kolla läget sådär. Sa att jag gärna kom förbi ikväll och plockade hem en sovdos om jag inte får sova nu under dagen. Det tyckte hon var en bra idé, antingen ta med en sovdos hem eller sova där. Kan de på samma gång kolla om något verkar vara på G. Nu hoppas jag såklart att det i första hand kommer igång på allvar eller nästbäst blir en paus på några timmar så jag får sova och inte behöver åka in. Slippa ta en sovdos, gillar inte sånt där. I natt har jag vid två tillfällen provat ta alvedon (hjälpte tyvärr inte mot värkar men tog i alla fall bort huvudvärk!), något som inte hör till vanligheterna. Nästan sensationellt. Från det till sovdos känns... dramatiskt.
Nu vet ni det. Hade jag skrivit detta inlägg några timmar tidigare hade det varit betydligt bittrare. Efter att ha pratat med förlossningen känns det lite bättre, har som en utväg till sömn där. Känns tryggt på något vis.
Om jag skulle kolla vad tv-soffan har att erbjuda...
Take care!
BF+10
Solen skiner, kyligt i luften - perfekt preggoväder! Ska strax hoppa på en buss till Storheden där pappa smiter från firman och skjutsar mig till stugan. Får Robert plocka upp mig efter jobbet. Men tänkte att det är bäst med livstecken först ;-)
Igår nådde graviddemensen nya höjder: jag missade säsongsavslutningen med Desperate housewives. Som jag väntat. Sedan helgen har jag gått och tänkt på att tisdagskvällen heligt ska vigas åt tv-soffan. Inte planera någonting annat, utan jag ska ha min "kanal 5 kväll". Klockan 22:05 igårkväll slår det mig som en blixt - jag har missat programmet. Vad gjorde jag istället? Ja, jag läste lite grann. Kvällsfikade. Småpratade med Robert. Alltså ingenting viktigt. Hur är det möjligt?! Nu måste jag pricka in reprisen på söndag. Så är det. Söndag blir nya tisdag. Kanske bäst att ställa in påminnelse denna gång.
10 dagar över beräknat datum idag. Några känningar? Ja, jag vet inte. Slemmisen (en slempropp som täpper till livmodern och skyddar för infektioner till alla ickegravida) släppte lite i förrgår, igår på dagen kom resten. För nu kan det inte vara något mer - tro mig. Molvärk på det som släppte efter någon timme. Framåt 22-tiden fick jag ont i mage/ljumskar/rygg. Mest mage. Märkbar skillnad från tidigare förvärkar som legat och gjort lite smått mensvärksont sådär - nu gjorde det ont. Höll i sig ett tag, släppte. Sedan återkommit OREGELBUNDET (för oregelbundet för att jag skulle tycka det var värt att ta en alvedon, hade jag annars gjort) hela natten och sista hade jag 08:50 idag. Efter det dött lopp.
Med andra ord är jag lagom pigg just nu. Natten har sett ut ungefär såhär: somnat, drömt exempelvis att jag kört bil, helt plötsligt fått ont i magen i drömmen (måste hitta en parkering nyss!) - vaknat. Vad säger man. Jag hoppas verkligen att detta är ett tecken på att i alla fall något händer i kroppen. Ungefär lika mycket som jag hoppas att det inte innebär att jag kommer få tillfället att prova på detta med att gå med flera dygns pinvärkar som inte gör den minsta nytta innan det drar igång på allvar.
Hur som helst tänkte jag först stanna hemma, vila och vara redo. Nu när jag inte känt något på flera timmar lägger jag ner den idén och åker istället ut stugan för några soltimmar. Annars går tiden på tok för långsamt. Och är det bara ytterligare falskt alarm så har jag ändå fått njuta av dagen! Dags att bege sig mot bussen nu
Take care!
Igår nådde graviddemensen nya höjder: jag missade säsongsavslutningen med Desperate housewives. Som jag väntat. Sedan helgen har jag gått och tänkt på att tisdagskvällen heligt ska vigas åt tv-soffan. Inte planera någonting annat, utan jag ska ha min "kanal 5 kväll". Klockan 22:05 igårkväll slår det mig som en blixt - jag har missat programmet. Vad gjorde jag istället? Ja, jag läste lite grann. Kvällsfikade. Småpratade med Robert. Alltså ingenting viktigt. Hur är det möjligt?! Nu måste jag pricka in reprisen på söndag. Så är det. Söndag blir nya tisdag. Kanske bäst att ställa in påminnelse denna gång.
10 dagar över beräknat datum idag. Några känningar? Ja, jag vet inte. Slemmisen (en slempropp som täpper till livmodern och skyddar för infektioner till alla ickegravida) släppte lite i förrgår, igår på dagen kom resten. För nu kan det inte vara något mer - tro mig. Molvärk på det som släppte efter någon timme. Framåt 22-tiden fick jag ont i mage/ljumskar/rygg. Mest mage. Märkbar skillnad från tidigare förvärkar som legat och gjort lite smått mensvärksont sådär - nu gjorde det ont. Höll i sig ett tag, släppte. Sedan återkommit OREGELBUNDET (för oregelbundet för att jag skulle tycka det var värt att ta en alvedon, hade jag annars gjort) hela natten och sista hade jag 08:50 idag. Efter det dött lopp.
Med andra ord är jag lagom pigg just nu. Natten har sett ut ungefär såhär: somnat, drömt exempelvis att jag kört bil, helt plötsligt fått ont i magen i drömmen (måste hitta en parkering nyss!) - vaknat. Vad säger man. Jag hoppas verkligen att detta är ett tecken på att i alla fall något händer i kroppen. Ungefär lika mycket som jag hoppas att det inte innebär att jag kommer få tillfället att prova på detta med att gå med flera dygns pinvärkar som inte gör den minsta nytta innan det drar igång på allvar.
Hur som helst tänkte jag först stanna hemma, vila och vara redo. Nu när jag inte känt något på flera timmar lägger jag ner den idén och åker istället ut stugan för några soltimmar. Annars går tiden på tok för långsamt. Och är det bara ytterligare falskt alarm så har jag ändå fått njuta av dagen! Dags att bege sig mot bussen nu
Take care!
mammafika
Sitter här och smuttar på dagens första kopp hallonbladsthé. Solen skiner idag också, funderar på hur vädret ska utnyttjas på bästa sätt. Om en timme är det mammafika på Mat o prat. Får jag bli lite extra bebissugen sådär. Efter det finns det tid att njuta av vackervädret. Kanske vore mysigt att fixa en picknick till middag, överraska Robert som slutar 16:30...
Bf+9. Plus nio! Nej minsann, hade verkligen inte tänkt mig detta. Men det blir aldrig som man tänkt sig heter det väl?! En sak kan vi lugnt konstatera: hade det blivit ytterligare vändning där de satt igång förlossningen - då hade bebis varit långt ifrån redo att komma ut! Dagens symptom hittills på att det är på G: nada. Känner mig till och med så stabil hormonell att jag tror jag ska ringa försäkringskassan i eftermiddag.
Nu ska jag hoppa i duschen och göra mig redo för stan!
Take care!
Bf+9. Plus nio! Nej minsann, hade verkligen inte tänkt mig detta. Men det blir aldrig som man tänkt sig heter det väl?! En sak kan vi lugnt konstatera: hade det blivit ytterligare vändning där de satt igång förlossningen - då hade bebis varit långt ifrån redo att komma ut! Dagens symptom hittills på att det är på G: nada. Känner mig till och med så stabil hormonell att jag tror jag ska ringa försäkringskassan i eftermiddag.
Nu ska jag hoppa i duschen och göra mig redo för stan!
Take care!
