krutgumman

Idag var jag med om en rätt otäck händelse. Hade varit och tränat och var på väg till mamma & pappa där jag parkerat bilen. Gick längs med stadsparken och kom fram till rödljusen vid stadshuset. Tryckte laglydigt på knappen vid övergångsstället, fick grön gubbe och började gå över. Är ju som dubbla körfält, hade hunnit gå över det ena och fortsatt mot det andra när det kommer en bil från vänster, från stadshotellet till. Såg att det var en bil där tidigare, men den körde rätt långsamt ungefär som att den avvaktade att fotgängarna skulle passera. Plötsligt börjar den gasa mitt i svängen, antagligen för att hinna före mig. Jag slänger mig bakåt, bilen träffar mig ändå i sidan och högerarmen smäller i backspegeln. Sedan fortsätter den vidare.

Kvinnan bakom mig skriker, en man som befann sig vid stadshuset ropade "Hur gick det?!". Jag måste befinna mig i någon form av chocktillstånd, gör bara tummen upp och fortsätter rakt fram. Är först när jag hunnit några meter som chocken kommer, ringer både Robert och pappa, börjar grina och skaka. Såhär i efterhand önskar jag ju att jag stannat på platsen, hört med de båda andra om det uppfatade registreringsskylten och inte bara dragit iväg med en klämkäck uppåttumme. Men vad tusan. Blev chockad.

Allt gick bra, fick inga skador alls. Polisanmälan är gjord (mamma som gjorde, polisen ringde sedan upp mig. Jag själv kände mig för fånig för att anmäla, hade ju egentligen nästan ingen info att ge). Det man får sig är en tankeställare. Ta inte livet för givet, det kan gå så snabbt. Om jag reagerat så snabbt och reflexmässigt hoppat bakåt, vart hade jag varit då? Hade jag klarat mig? Hade jag fått skador för livet? Inget man vet.

Min lärdom av detta: lita aldrig på grön gubbe, inte ens när du sett att bilarna stannar in. Man vet aldrig vem som sitter bakom ratten. Och var rädd om de du har!

Nu ska vi mysa med film och chips - detoxen är över! Kickstartar haha!

Take care!